Igår var jag iväg med min son till talpedagogen. Det gick bra faktiskt. Ringde min sons pappa och förklarade bara att det inte får vara för mycket stress runt omkring honom då talpedagogen märkte att han var otroligt stressad. Men Det verkade han inte fatta. Inte nog med det ljuger han för sin tjej som då är min vän att han typ vände allt att danilo är stressad pga barnen och där hemma. Jag kommer från och med nu inte ens kontakta hans pappa när det gäller danilos utväckling då min sons pappa bara tänker på sig själv och skapar intriger och ljuger istället för att hjälpa våran son. Jag kommer snart utesluta alla människor som berör mig på ett dåligt sätt. Jag har annat som är viktigare att tänka på än drama 24/7. 

Blir faktiskt jävligt ledsen och besviken då man trodde att vänskapen betydde mer. Jag hade aldrig någonsin accepterat att min man behandlade mina vänner illa ALDRIG, Plus att man blir anklagad direkt än att fråga först om det stämmer.. Orkar inte med en massa skit hela tiden. Jag har mitt liv och mina sanna vänner som aldrig skulle göra så mot mig. killar kommer och går men vänner får man aldrig tillbaka oftast om man förlorar dom!!!

just nu ska jag försöka få danilo att somna en stund och försöka vika tvätt och skada resten av lägenheten och försöka komma på andra tankar. Ska förhoppningsvis träffa min kusin Nadja imorgon också så danilo och Antonio kan leka lite :D Det ser jag kram emot jätte mycket, har inte träffat antonio sedan han fyllde 2 år... 

puss puss alla fina människor där ute.. <3

Igår var ett sista farväl av robban. Begravningen var så otroligt vacker, Mycket känslor i rummet. Att se alla anhöriga gråta var otroligt sorgligt. Sånt ska bara inte få hända :( att se bild kollaget som dom gjort på honom och alla blommar var jätte vackert. I vetskap att han låg i kistan kändes ovärkligt. Det var första gången på 14 år som jag medvärkade på en begravning. sista gången var för min pappa. att känna samma känsla i kroppen som för 14 år sedan var jobbigt. att ha känlslan av att någon trycker hårt mot hjärtat och det känns som man kvävs för att man försöker hålla in tårarna är obehagligt. När vi fick gå fram till kistan och lägga blommor, då kom allt på en gång :( Att ha tanken att aldrig mer få se honom är jobbigt och otroligt sorgligt, Men man måste tänka att han är på en underbart fint ställa nu utan smärta och sorg. Att få tillfället att krama om hans familj kändes jätte skönt.

Ibland önskar jag att jag kunde se hur min närmaste framtid kommer se ut. Det är väll min ADHD som spökar, allt ska hända direkt, hellst igår men jag får medicin så att jag håller tempot i schack ;) ADHD är så vanligt i dagens länge och tycker nästan att det börjar bli en tränd här i världen, jag vart diagoserad som liten så jag har alltid vetat om det. jag var extremt överaktiv som liten, Jag hade fruktansvärt mycket tics och dom märktes må ni tro. Det var en kamp i min vardag att hantera min ADHD dom liten upp tills jag vart runt 15. Jag kunde titta ner på mina skor och få svång att pilla på skosnörena, jag hoppade hage typ på varenda platta på trottoaren. Jag gapade i mällanåt och då menar jag inte skriva, utan jag bara gapade, jag hade olika ljud jag gjorde ifrån mig ofta..

Jag saknar min lillebror så otroligt mycket.. Har inte träffat honom sedan nyårsafton och hoppas att han och jag ses snart igen.. Jag är så stolt över honom och känner att det bästa var när han kom bort från norrköping. Jag vet att han längtar tillbaka och jag vet att han vill bo med våran mamma. Även om vi inte ses ofta så älskar jag honom och kommer alltid stötta honom i livet. Han är ändå det ända syskonet jag har kontakt med. Det är jobbigt att ha sätt honom haft en sådan ilska inom sig och det är inte lätt att hantera. Vi är 2 riktiga kämpare och har gått igenom törnat och snår i livet. tårar han runnit men vi har alltid klarat oss. Min lädsla var hela tiden att han skulle bli som mig och jag tackar gud att han inte vart som mig. Jag har lyckats i livet men har en lång väg kvar att gå och Min Lillebror är fortfarande bara tonåring fortfarande och han ska inte växa för fort som jag gjorde. jag sumpade skolgången och hamnade snätt, att höra att min bror är duktig i skolan gör mig  stolt.. Vill att han ska få ett bra jobb och en bra framtid. Visst är han kaxig av sig men det hör till i tonåren :P

Den senaste tiden så har jag haft många tankar i huvudet. Min mor och jag har i många år aldrig kommit överens om någonting.. Det har alltid varit svårt för mig att kunna lika på henne.. Jag har svårt att öppa mitt hjärta även fast jag vet nu att hon  börjar vakna till och förändras. Hela mitt hjärta önskar att hon inte sumpar allt nu som hon bygger upp så att hon kan hitta sig själv. Jag älskar min mamma jätte mycket men det har alltid varit svårt för mig att titta henne i ögonen och säga det. Bara ett liten mening från henne när hon säger till mig " jag är stolt över dig och jag älskar dig, titta mig i ögonen när jag säger att jag älskar dig ayla jag menar det verkligen, jag vill vara din mamma " ..